Pratade väldigt länge med min farmor på telfon förut i dag, min pappa gör inga stora framsteg.

Han går med hjälp av rullator och han måste ha stöd när han står. 

Nu bor han på ett hälsohus i Drammen han har knappt vart hemma på 6månader.

  Den 22 oktober blev han sjuk och Odin föddes den 24 , Oktober/ November va än otroligt svår tid för oss båda.

Två stycken från samma familj så jävla nära döden precis samtidigt och i helt olika värdsdelar.

Jag kan fortfarande inte förstå, Det kan fortfarande göra ont.

Jag har aldrig haft en super kontakt med min pappa , men han kommer ju alltid vara pappa.

Men aldrig den samma, på både gott och ont .

 Jag vill åka till norge och hälsa på, men samtidigt så vill jag inte. Det är så mycket känslor i det hela.

Nu dom senaste dagarna har jag vart förkyld och att en så liten grej kan få mig att bli så orolig.

Att lite hosta kan göra mig rädd. Jag får flashback.

Jag lyssnar efter kraslet i halsen men som tur är kommer det inte.

Jag kommer nog inte heller bli som förr.